Din varukorg är tom
Absint har både blivit olagliggjord, kallad för ett mirakelmedel, rent av farlig och anklagad för att vara hallucinerande; det finns ingen egenskap, negativ som positiv, som ’Den Gröna Fe’n’ inte har tilldelats genom åren. Ryktena om absints verkan är dock starkt överdrivna; den är varken magisk eller hallucinerande, utan ”bara” en anisdrink med en ganska hög alkoholhalt, som nog har blivit upphöjd lite för mycket av känsliga konstnärer och bohemälskande dandyer i 1800-talets Paris.
Absint har en djup och karaktäristisk smak av anis, precis som man känner den från exempelvis Ouzo, Sambuca och Raki, och så kan den vara stark som bara den! Normalt har absint en alkoholhalt på 50-75%, vilket redan är ganska kraftigt, men de kan också fås med helt upp till 89,9% alkohol – kan man säga annat än ”oj då”? Har du av någon anledning behov av att ge dig i kast med en sådan djävul till absint, så har vi den skam här på sidan i form av den tjeckiska Hapsburg XC Extra Strong, men vi erbjuder alltså också de lite mer lätthanterliga med knappt så galen en alkoholhalt såsom Rodnik's Absinthe Classic och Pernod. Oavsett vad, är det en ganska hårtslående kille, och i det avseendet är det nog ganska viktigt att tillägga, att de flesta har tillräcklig förnuft för att blanda den med vatten.
Absint sägs ha uppfunnits av den franske läkaren, Pierre Ordinaire i början av 1790-talet, som ett underverk mot alla möjliga lidanden och besvär, mest populärt nog magproblem, men så gick det som bekant inte direkt. Det kan dessutom tilläggas, att det där med att sälja alkohol för påstådda medicinska egenskaper är ett genomgående tema för enormt många äldre typer och märken av sprit – så kan man ju tänka om det, vad man vill.
Ordinaires recept skulle enligt uppgift ha vidarebefordrats till två systrar från franska Couvet med efternamnet Henriod, vars förnamn inte har varit lätta att hitta. Skulle någon sitta inne med kunskap om vad de två systrarna hette i förnamn, får de gärna meddela detta. Besväret med att hitta dem säger kanske också något om hur mycket vatten historien egentligen håller.
Hur som helst, skulle systrarna ha sålt receptet till Daniel-Henri Dubied, och här börjar vi närma oss något som faktiskt kan bekräftas. Dubied öppnade nämligen det första absintdestilleriet, Dubied Père et Fils i sällskap med sin svärson och två söner. Svärsonen hette Henri-Louis Pernod, och ringer det namnet en klocka, så är du helt klart på rätt spår! År 1805 grundade han nämligen Maison Pernod Fils, som 1975 fusionerade med konkurrenten Ricard Pastis och blev till Pernod Ricard, som fortfarande producerar absint idag.
Huvudingrediensen i absint är malört, vars latinska namn, Artemisia Absinthium, med mycket stor sannolikhet har gett namn åt den gröna spriten. Den bidrar med en lätt bitter, myntaliknande arom, i sällskap med fänkål och anis, som ger den karaktäristiska lakritssmaken, som är genomträngande för alla anis-drycker. Absint är som utgångspunkt mer komplex än andra typer av sprit inom samma genre, då den innehåller många olika örter som exempelvis fänkål, mynta, citronmeliss, kamomill, koriander och självklart malört. Smaken av absint är därför mångfacetterad och kan variera betydligt beroende på recept, ingredienser och tillverkningsmetod, men malörten och anisen kan du alltid räkna med!
Tillverkningen av absint är en ganska komplex process, där man låter malört, fänkål och anis (beroende på recept) dra i en bas av stark och ren alkohol under en längre tid. När vätskan har fått smak av de olika aromerna, destilleras alkoholen till en klar vätska, som man kallar ’absinth blanche’ – direkt översatt; vit absint. ”Men du har inte pratat om annat än dess gröna färg”, tänker du nog, och ja, det har du faktiskt helt rätt i. Den karaktäristiska gröna färgen uppstår först i takt med att örtlöven får dra i vätskan och därigenom ge drycken sin ikoniska färg och tillnamnet ’Den Gröna Fe’n’.
Som sagt, ingår det ett brett utbud av olika örter och aromer i absint. Som minimum hittar du 10-15 olika sorter, som varierar beroende på producent och den avsedda smaken. Således kan man uppleva att det har använts allt från mynta och citronmeliss till muskotnöt. När den önskade smakkombinationen har uppnåtts, tillsätter man vatten, vilket ger den färdiga absinten en alkoholhalt på omkring 50-75%.
Den beryktade delen av absints rykte ska nog hittas i den nämnda förekomsten av malört. Denna växt innehåller nämligen ämnet thujon, som faktiskt är ett nervgift. Det är helt korrekt att ämnet är farligt i sin rena form eller i stora mängder, men det finns alltså på intet sätt tillräckligt med thujon i absint för att orsaka skada. Det hindrade dock inte folk från att tidigare ge den skulden för hallucinationer såväl som anfall och rent av galenskap – därav förbudet. Det var mest av allt resultatet av en logisk felslutning, som inte riktigt tog hänsyn till, hur mycket thujon som skulle ingå för att egentligen ha en effekt, men så kan man ju vara så efterklok.
Den verkliga skulden ligger nog hos producenter, som hoppade över där gärdet var lägst och därför använde mindre optimala ingredienser för att spara pengar. Här kan nämnas etanol, det vi förknippar med ”vanlig” alkohol, som möjligtvis var kontaminerad med metanol – det vi också kallar för … träsprit.
Dessutom kunde vissa också hitta på att fylla absinten med giftiga ämnen för att få den karaktäristiska gröna färgen eller den mjölkvit karaktär drycken får, när man löser upp den med vatten. Detta kunde uppnås med respektive koppar(II)sulfat och antimon(II)klorid, och om du tycker att det låter suspekt, så är det nog för att det verkligen också var det. Vi kan dock garantera att man absolut inte fyller sådana saker i absint längre, och den gröna och vita färgen har alltid varit en helt naturlig del av absint, när den tillverkas på rätt sätt!
Trots eller kanske just på grund av den mystik, som alltid har omgett absint, har den attraherat många konstnärliga själar. Särskilt de bohemälskande dandyer, som flanerade runt i 1800-talets parisiska gator, är kända för sin nära relation till absint; både Rimbaud, Baudelaire och Oscar Wilde njöt av den gröna drycken och tilldelade den gärna allehanda egenskaper. Senare har den mindre känsliga Hemingway också varit en flitig njutare av absint, medan James Joyce ofta använde den i sina skrifter och nog också privat. Och så har den också blivit odödliggjord på duk av konstnärer som Picasso, Van Gogh och Toulouse-Lautrec.
Även om det kan skrivas enormt mycket om alla de färgstarka personer, som genom tiderna har tagit den gröna fe’n till sig, är nog inte alla som tycker att det är lika intressant som vi (läs: textförfattaren) gör, så vi ska nog spara dig för resten. Istället kan det bara konstateras, att absint inte har fått sin ikoniska status ur ingenting!
Hos Bevco hittar du ett av de mest exklusiva absintmärkena, nämligen Hapsburg, som är ett tjeckiskt märke etablerat 1999. Hapsburg har utvecklat en rad produkter, som passar en bred målgrupp; om det är den yngre studenten, som gärna vill ge sig ut i en ny värld av sprit, eller den erfarna absintkonsumenten, som vill utöka sin samling av en stark sprit.
Rodnik's är ett populärt absintmärke från Spanien, som tillverkar olika produkter i alla prisklasser. Detta märke utvecklar sina produkter med hjälp av sydeuropeiska växter och örter, särskilt malört. Den blandas ofta med vatten och socker för att skapa absintens karaktäristiska aromer. Efter en lång period av obemärkthet, serveras de flesta av märkets produkter nu i ett hav av storstäder runt om i världen.
Franska La Fée Parisienne är ett av världens mest erkända absintmärken, och introducerades på marknaden 1998 av engelska George Rowley. Den nästan bortglömda typen av sprit serverades vid den tidpunkten endast i ett fåtal bohembarer, men Rowley insisterade på att öka absintens popularitet bland de övriga europeiska nationerna.
Hitta din favoritabsint i vårt stora utbud på bevco.se. Du är också välkommen att kontakta vår kundservice om du har frågor som du vill ha svar på innan ditt köp av absint.
© 2026 Bevco, All rights reserved.
